Känner det som om det kvittar att skriva i bloggen utan nått som helst gensvar. Trodde inte det om mig själv. Men när jag lägger tid på att formulera mina inlägg om mina innersta tankar och ingen säger nått så är det nog för känslosamt jobb för mig. Då kan jag lika gärna återgå till att hålla mina känslor inom mig.

Hade en träff med Af och FK om min arbetsträning som jag kämpat med i 8 månader med nu ska avslutas. Jag har inte lyckats uppnå de krav som ställs i en arbetsträning. Jag och min kropp och knopp har inte pallat. Känns som en stor besvikelse då jag verkligen har kämpat med att få detta att gå ihop.

Är med min man på en liten fest där de andra talar ett språks om jag inte kan. Två människor där kan svenske och engelska, två språk jag förstår. Är söker på att fler där även kunde engelska. Ingen som försökte prata med mig, ingen som ens noterade mig. En som förklarade på svenska vad de diskutera. Ingen som frågade mig nått, fanns ju två som förstår mig. Kändes riktigt tråkigt att bara sitta där, knäppa lite på mobilen som kändes ohyfsat.

Men min förmiddag har varit toppenbra. Vi har strosat runt på loppisar och fyndat en del. Myst bara mannen och jag. Såna stunder ska man ta tillvara på. I lördags mös vi med en biofilm ihop. Det är skönt när han är långledig.

Hade det tufft när du for första gången.
Mådde inte alls bra den andre gången.
Två situationer där jam mått ruskigt dåligt.
Kände mig trygg och tillfreds med tillvaron tills tredje resan kom upp.
Mycket tankar och scenarion i huvudet.
Känner inte längre till något lugn.
Bara stress och en stor tomhet.
Jag pallar inte en gång till.

Jag blir ständigt avundsjuk när jag tittar på tv. De har alltid vänner som vet allt om dem, ställer upp för dem, tröstar dem, skrattar med dem. De är ständigt närvarande och är som en familj. Så är dessvärre inte den nakna verkligheten för mig. De få vänner jag har hör knappt av sig. Det går inte att lära känna nya. Jag tror att det beror på mig. Jag kan inte vårda en vänskap då jag ibland är avvisande och ibland är för på. Sjukdomar är inte lätt att hantera ens för dem som lider av dem. Men ofta önskar jag att mitt liv vore som på tv. Iallafall när det kommer till vänner. Vill så gärna ha någon att anförtro mina innersta tankar till.

Ett inlägg om kvinnohälsa.

Fick göra ett besök på Kvinnohälsan idag då det var dags att byta ut spiralen. Det fixades och trixades för att få in den jäveln men min tapp krampade och vägrade släppa in den. Krampen kändes kan jag säga. Tur jag tagit smärtstillande innan i förebyggande syfte. Denna gång var det bara att ge sig och boka in en ny tid. Måste säga att jag känner mig lite snuvad. Har inte haft problem med de andra två jag satt in.

Sov så gott när jag vaknade av lågt blodsocker. Bara upp och klä sig och dra ner i köket för att blanda juice och ta fram några godisar. Känns inte så roligt när man ska upp tidigt och kom sent i säng. Inte många timmar sömn inte. Hoppas jag nu kan somna om snabbt .

Är så frustrerad på mig själv. Jag är inne i en period av köpbegär. Jag öppnade den dörren själv dessvärre. Jag har efter ett långt uppehåll av knappt nått inköp alls, förutom mat, börjat handla järnet. Jag sparade ihop pengar för att kunna handla kläder till mig att ha i vinter. Så var jag i en butik och handlade för 2000 kr, handlade på postorder för samma summa plus en del småsaker men som växer till en högre summa. Nu har jag kommit till den punkt då de sparade pengarna är slut. Finns inte mer att spendera. Jag måste sluta men det liksom bubblar i mig av begär. Jag har avinstallerat appar för att inte frestas. Sen så oroar jag mig såklart om detta har med min bipolaritet att göra.