Är med min man på en liten fest där de andra talar ett språks om jag inte kan. Två människor där kan svenske och engelska, två språk jag förstår. Är söker på att fler där även kunde engelska. Ingen som försökte prata med mig, ingen som ens noterade mig. En som förklarade på svenska vad de diskutera. Ingen som frågade mig nått, fanns ju två som förstår mig. Kändes riktigt tråkigt att bara sitta där, knäppa lite på mobilen som kändes ohyfsat.

Men min förmiddag har varit toppenbra. Vi har strosat runt på loppisar och fyndat en del. Myst bara mannen och jag. Såna stunder ska man ta tillvara på. I lördags mös vi med en biofilm ihop. Det är skönt när han är långledig.

Hade det tufft när du for första gången.
Mådde inte alls bra den andre gången.
Två situationer där jam mått ruskigt dåligt.
Kände mig trygg och tillfreds med tillvaron tills tredje resan kom upp.
Mycket tankar och scenarion i huvudet.
Känner inte längre till något lugn.
Bara stress och en stor tomhet.
Jag pallar inte en gång till.

Jag blir ständigt avundsjuk när jag tittar på tv. De har alltid vänner som vet allt om dem, ställer upp för dem, tröstar dem, skrattar med dem. De är ständigt närvarande och är som en familj. Så är dessvärre inte den nakna verkligheten för mig. De få vänner jag har hör knappt av sig. Det går inte att lära känna nya. Jag tror att det beror på mig. Jag kan inte vårda en vänskap då jag ibland är avvisande och ibland är för på. Sjukdomar är inte lätt att hantera ens för dem som lider av dem. Men ofta önskar jag att mitt liv vore som på tv. Iallafall när det kommer till vänner. Vill så gärna ha någon att anförtro mina innersta tankar till.

Ett inlägg om kvinnohälsa.

Fick göra ett besök på Kvinnohälsan idag då det var dags att byta ut spiralen. Det fixades och trixades för att få in den jäveln men min tapp krampade och vägrade släppa in den. Krampen kändes kan jag säga. Tur jag tagit smärtstillande innan i förebyggande syfte. Denna gång var det bara att ge sig och boka in en ny tid. Måste säga att jag känner mig lite snuvad. Har inte haft problem med de andra två jag satt in.

Sov så gott när jag vaknade av lågt blodsocker. Bara upp och klä sig och dra ner i köket för att blanda juice och ta fram några godisar. Känns inte så roligt när man ska upp tidigt och kom sent i säng. Inte många timmar sömn inte. Hoppas jag nu kan somna om snabbt .

Är så frustrerad på mig själv. Jag är inne i en period av köpbegär. Jag öppnade den dörren själv dessvärre. Jag har efter ett långt uppehåll av knappt nått inköp alls, förutom mat, börjat handla järnet. Jag sparade ihop pengar för att kunna handla kläder till mig att ha i vinter. Så var jag i en butik och handlade för 2000 kr, handlade på postorder för samma summa plus en del småsaker men som växer till en högre summa. Nu har jag kommit till den punkt då de sparade pengarna är slut. Finns inte mer att spendera. Jag måste sluta men det liksom bubblar i mig av begär. Jag har avinstallerat appar för att inte frestas. Sen så oroar jag mig såklart om detta har med min bipolaritet att göra.

Jag är en fegis. En mörkrädd fegis. Jag litar inte på folk. Jag får för mig saker. Varför är en lång historia som ligger till bakgrund. Men nu är frågan om jag ska våga....

En bekant till mig som jag nyligen lärt känna vill gå ut ikväll och hon vill ha mitt sällskap. Vi känner inte varandra väl, har mest chattat. Jag vet inte ens var stället vi ska till ligger. Men mest rädd är jag för att hon ska överge mig om hon hittar nån man att ha.

Jag tänker inte på att det kan bli kul utan är rädd att bli övergiven. Hur sunt är det?

Har totalt ignorerat bloggen en längre tid. Har haft så mycket annat i huvudet. Hade en hypomanisk period med noll sömn och stor oreda. Det komiska var att jag exakt ett år tidigare hade min förra hypomaniska period. Och vi har bara bott i huset sen början av 2017. Så nu kan jag inte låta bli att undra om det kommer en tredje samma tid nästa år. Den tanken dyker upp i huvudet lite då och då men det är egentligen inget jag funderar över. Händer det, så händer det. Just nu måste jag bara leva, inte vara orolig. Annars är det arbetsträning som gäller. Känner att jag kommit igång på riktigt nu fast det är inte många timmar. Jag arbetstränar 10 timmar i veckan. Ska troligtvis byta plats då där jag är nu inte leder till något jobb vilket är jättesynd då jag stormtrivs. Det är lite jobbigt att vara i ovisskänsla hela tiden. Men så är det. Bara ta dagen som den kommer. Lättare sagt än gjort, eller hur?