Jag är en fegis. En mörkrädd fegis. Jag litar inte på folk. Jag får för mig saker. Varför är en lång historia som ligger till bakgrund. Men nu är frågan om jag ska våga....

En bekant till mig som jag nyligen lärt känna vill gå ut ikväll och hon vill ha mitt sällskap. Vi känner inte varandra väl, har mest chattat. Jag vet inte ens var stället vi ska till ligger. Men mest rädd är jag för att hon ska överge mig om hon hittar nån man att ha.

Jag tänker inte på att det kan bli kul utan är rädd att bli övergiven. Hur sunt är det?

Har totalt ignorerat bloggen en längre tid. Har haft så mycket annat i huvudet. Hade en hypomanisk period med noll sömn och stor oreda. Det komiska var att jag exakt ett år tidigare hade min förra hypomaniska period. Och vi har bara bott i huset sen början av 2017. Så nu kan jag inte låta bli att undra om det kommer en tredje samma tid nästa år. Den tanken dyker upp i huvudet lite då och då men det är egentligen inget jag funderar över. Händer det, så händer det. Just nu måste jag bara leva, inte vara orolig. Annars är det arbetsträning som gäller. Känner att jag kommit igång på riktigt nu fast det är inte många timmar. Jag arbetstränar 10 timmar i veckan. Ska troligtvis byta plats då där jag är nu inte leder till något jobb vilket är jättesynd då jag stormtrivs. Det är lite jobbigt att vara i ovisskänsla hela tiden. Men så är det. Bara ta dagen som den kommer. Lättare sagt än gjort, eller hur?