Har totalt ignorerat bloggen en längre tid. Har haft så mycket annat i huvudet. Hade en hypomanisk period med noll sömn och stor oreda. Det komiska var att jag exakt ett år tidigare hade min förra hypomaniska period. Och vi har bara bott i huset sen början av 2017. Så nu kan jag inte låta bli att undra om det kommer en tredje samma tid nästa år. Den tanken dyker upp i huvudet lite då och då men det är egentligen inget jag funderar över. Händer det, så händer det. Just nu måste jag bara leva, inte vara orolig. Annars är det arbetsträning som gäller. Känner att jag kommit igång på riktigt nu fast det är inte många timmar. Jag arbetstränar 10 timmar i veckan. Ska troligtvis byta plats då där jag är nu inte leder till något jobb vilket är jättesynd då jag stormtrivs. Det är lite jobbigt att vara i ovisskänsla hela tiden. Men så är det. Bara ta dagen som den kommer. Lättare sagt än gjort, eller hur?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känner det som om det kvittar att skriva i bloggen utan nått som helst gensvar. Trodde inte det om mig själv. Men när jag lägger tid på att formulera mina inlägg om mina innersta tankar och ingen säger nått så är det nog för känslosamt jobb för mig. ...

Hade en träff med Af och FK om min arbetsträning som jag kämpat med i 8 månader med nu ska avslutas. Jag har inte lyckats uppnå de krav som ställs i en arbetsträning. Jag och min kropp och knopp har inte pallat. Känns som en stor besvikelse då jag ve...

Är med min man på en liten fest där de andra talar ett språks om jag inte kan. Två människor där kan svenske och engelska, två språk jag förstår. Är söker på att fler där även kunde engelska. Ingen som försökte prata med mig, ingen som ens noterade ...

Hade det tufft när du for första gången. Mådde inte alls bra den andre gången. Två situationer där jam mått ruskigt dåligt. Kände mig trygg och tillfreds med tillvaron tills tredje resan kom upp. Mycket tankar och scenarion i huvudet. Känner int...

Jag blir ständigt avundsjuk när jag tittar på tv. De har alltid vänner som vet allt om dem, ställer upp för dem, tröstar dem, skrattar med dem. De är ständigt närvarande och är som en familj. Så är dessvärre inte den nakna verkligheten för mig. De få...